Posted on

Sluta analysera vad 87 procent gjorde “fel”- 13 procent kan tänka själva!

Swedish, cause it’s politics;

Nu i dagarna kommer det en mängd analyser om varför SD tog två procentenheter framåt, de flesta går ut på hur “vi övriga 87% inte pratat tillräckligt” och “skapat ett utanförskap som skrämt dem till att mobilisera sig” och dylikt. Skitsnack. Vi har ansvar för vad vi själva röstar på. Vi är myndiga, vuxna människor allihop, inga osäkra tonåringar med taggarna utåt. Och är det trots allt så att 13% satte taggarna utåt så är det deras ansvar.

Sanningen är den att det spelar ingen roll vad för klimat “övriga 87%” skapade. Utgången hade varit densamma. Som någon som både vart med på rejäla protester, och inbjudit till samtal (ingen som vågar, kan jag meddela), som kört sakligt, aggressivt, humoristiskt, pedagogiskt, försök till intelligent debatt kan jag säga; det har inte gjort någon skillnad någonstans. Och gör det ingen skillnad känns det faktiskt bättre att driva lite med det, som bilderna nedan. Mobbning? Mot det tredje största partiet? Politisk satir och dylikt får alla partier räkna med, det går inte att ta på sig några gigantiska offerkoftor även om omogna människor som inte tål att det förekommer sannerligen försöker.

Det finns ett uttryck: “Att rösta på SD för att de är de enda som tänker på invandrarfrågan är lite som att rösta på Pedofilpartiet för de är de enda som tänker på barnen”, och det stämmer. Deras metoder för att ta tag i invandrarfrågan är oempatiska, men också orealistiska. De går inte att genomföra helt enkelt. Och det är det jag påpekar när jag argumenterar. Jag kallar sällan SD rasister (ja, okej, det har hänt) eftersom rasism är en struktur, inte en politisk åsikt. Vi är ALLA skyldiga till strukturen som priviligerade vita, och därför alla mer eller mindre rasister, även om en del tar till sig filosofin mer medvetet, som SD. Men även när jag argumenterar för detta kommer taggarna, de ilskna svaren, de personliga påhoppen. Ett personlighetsdrag som verkar sitta djupt rotat hos många SD:are. Och det har jag all rätt att kritisera och knacka dem på pannan för, i ett demokratiskt samhälle med yttrandefrihet. Och det finns ingen som helst anledning att utmåla sig som ett utsatt offer när jag gör det, att bli motsagd är inget skäl till att hävda utanförskap. Ni som smakat mobbning på riktigt vet säkert att det är när någon inte ens pratar med en, inte ens svarar eller lyssnar, (i enstaka fall blir det fysiskt våld) som en kan hävda utanförskap och mobbning.

Jag kan ta som exempel att jag bad en “Ingen moské i —svensk stad—“-grupp att sluta hänga ut och hacka på en tolvårig tjej, för så gör inte vuxna människor. Efter lite dividerande kom det: “och du bara kallar oss rasister utan eftertanke”. Mitt svar: “Jag har inte sagt rasist en enda gång i tråden, gå tillbaka och kolla, jag kritiserar det här beteendet mot ett barn, det har inget med rasism att göra.” Svaret efter en stund var ungefär: “Du har visst sagt rasist, men du har raderat det, ditt fega vänsterkräk”… Hur för du en saklig debatt, då, vill jag gärna veta, när utanförskapet skapas där utanförskapet inte finns?

SD vill gärna hävda att de demoniseras av svensk media. Men när Skövde Nyheter rapporterade ryggvändningen i Skövde som en hemsk demonstration av vänsterextremister, då var det ingen som sa emot av SD:s röstare. När jag hoppade in och frågade: “Varför gör ni så här, så gick det inte alls till, jag var också där?” (se tidigare inlägg om den dagen i april/maj någonstans) fick jag inget svar. Antagligen för att det inte fanns något att svara utan att tappa masken. Återigen, blir det en realistisk debatt eller skapas utanförskap där det inte finns?

Hade de där 87%-en kunnat göra något? Kanske, med en liten del av de förvirrade röstarna. Med argument som: “Vi tjänar faktiskt på att ta in invandrare, de ger mer till samhället än de får tillbaka.” Själv mår jag lite illa av den retoriken och hade lämpat över det till en Allians-sympatisör, SD är ändå tätt förknippade med Alliansen och de som röstar har en hel del liknande åsikter. Personligen kan jag inte ens rekommendera en alternativ lösning för de som är missnöjda med invandringen. Samtliga av de människor jag träffat som gjort mig till en bättre människa är här pga invandring. Jag är här pga tidigare invandrargrupper som jag härstammar från. Om något ser jag gärna att gränserna öppnas ännu mer. Det är ett stort land, vi är få människor, vi får plats, och ingen ska behöva lida eller avstå från sina anhöriga eller ge upp sin kärlek. Och jag vill inte begränsa antalet underbara människor jag fortfarande kan komma att få träffa. Nej, det här är ingen lovsång: “Alla är underbara”. Det finns douchebags överallt, här i Sverige, i invandrargrupper, i hela världen. Och det finns fina människor. Det fina i den kråksången är att vi alla har rätt att vara douchebags. Och underbara. Och bosätta oss någonstans där våra drömmar kan uppfyllas.

Jag jämför inte SD med Nazisterna. För att till skillnad från SD hade Nazisterna faktiskt en genomförbar politik som satte Tyskland på fötter igen om man räknar bort det superonda de gjorde. SD har en orealistisk politik som kan krascha Sverige om de får den makten, och det har jag all rätt att protestera mot och nämna, samtidigt som jag också får påpeka att de föreslår arbetsläger för invandrare (som i alla tider har varit en idé som medför folkmord och maktmissbruk, från 40-talet till Jugoslavien till nutid, det är en usel, ganska ond idé helt enkelt som leder till dåliga saker, enkel socialpsykologi).

Så för att sammanfatta, demoniseras SD? Nej, deras politik kritiseras, och med all rätta, och något en får räkna med som politiskt parti. Den är inte bra. Jimmie Åkesson ÄR ingen bra retoriker, även om en del journalisters agg/oförmåga att läsa på får honom att framstå som det. Procenten högt uppsatta som uttrycker kvinnohat, fascism och ett beteende som inte passar sig för att styra Sverige är på tok för stor. Jag har hört en eller två bra retoriker från Sverigedemokraterna i olika kommuner, that’s it. Hur kan en INTE kritisera det som tänkande människa som inte gillar översittar-snack? Deras budget är orealistisk, likaså deras hantering av invandrarfrågan (om man bortser från det oempatiska i det). Deras förslag om samskatt och begränsning av fri abort är inget annat än ett försökt att föra tillbaka kvinnosynen 50 år. Deras uttalanden om att “kvinnan får tänka över sitt ansvar” är rent kvinnohat, som någon som nyss fått smaka på polisens kritik av ett offer för kvinnofridsbrott. Och nu ska det alltså bli värre. Listan kan göras lång om hur de kan sabba Sverige totalt.

Så, analystime 😛 Vad fick 13 % att rösta på dem? Inte 87% normalt, kritiskt, vuxet och berättigat beteende i alla fall. Samtalade nyss med en vän som jämförde SD med en sekt och det är det närmaste jag kan komma. Att anklaga utomstående för att “inte förstå”, att säga att de sitter på svaren samtidigt som sagda svar är fullständigt idiotiska och omöjliga. Taggarna utåt, oavsett vem som försöker bry sig. En liten familj av “de enda som verkligen förstår”. En så kallad karismatisk ledare (även om de flesta med kritiskt tänkande inte ser det så). “Undersåtar” som skapar problem där det inte finns, som försvarar den stora ledaren och tänket oavsett hur de blir bemötta. Det uppfyller många definitioner.

Jag har inte bett de som röstat SD att ta bort mig. Jag tycker synd om dem och hur de sitter fast, de är bra människor på många sätt, men de har fasiken inte lyckats använda sin röst rätt. Jag blir ledsen, förtvivlad, frustrerad, men inte hatisk. Något litet “fasen vad ni har ställt till det” slipper förstås ur mig. Men mer i egenskap av en frustrerad storasyster som får leva med konsekvenserna av ett ilsket, förvirrat småsyskons handlande. Det kommer bli en rörig regering med många tomma stolar, barnsligt beteende, mycket snack och liten verkstad de närmaste fyra åren. Och det kommer jag definitivt att hålla dessa 13% ansvariga för. Ja, jag blir förbannad. Och det har vi, de där “87 procenten”, all rätt att bli.

hur jimmie

åkersork

silly walk

Advertisements

About lillabohmen

Swedish lovechild of Kate Bush, Tori Amos and PJ Harvey. 2 albums and 2 EP:s, all available at Spotify, Itunes, and physically. A blog about music, being a female musician in a male dominated business and the occasional feminist/veggie rant. Check out my homepage: www.mariabohm.com for news, bits and bobs and bio, and buy-o of my music. Never lose that creative spark!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s